Kambili växer upp med en far som utåt är en hjälte. Han driver den enda tidningen i Nigeria som vågar kritisera regimen. Han skänker pengar till välgörande ändamål och är en god kristen. Men för Kambili, hennes bror Jaja och deras mor är han en tyrann som styr deras liv med våld och/eller hot om våld.
När Kambilis faster till slut lyckas övertala sin bror Eugene att Kambili och hennes bror ska hälsa på dem i universitetsstaden Nsukka öppnar sig en ny värld för dem. Först nu förstår de till fullo hur begränsade och skrämda till lydnad de är och ett frö av längtan börjar gro.
En gripande och skrämmande skildring om vad som kan ske bakom fasaden hos den till synes perfekta familjen.
Madeline Whittier fyller arton år när denna berättelse börjar. Sin födelsedag firar hon (som vanligt) med sin mamma, de spelar fonetiskt alfapet och tittar på sin favoritfilm (som vanligt). Madeline får nämligen inte gå ut. Någonsin. Hon har en sjukdom som gör henne allergisk mot i stort sett allt så de enda människor hon träffar regelbundet är sin mamma och sin sköterska (och vän) Carla.
Madeline är trots allt ganska nöjd med sitt liv. Tills Olly flyttar in i grannhuset. Olly som vill lära känna henne trots att de aldrig kan träffas på riktigt. Olly som får henne att längta ut, bara för att få känna hans skrattgrop under sina fingrar. Olly som får henne att vilja riskera att dö för att kunna leva på riktigt.
Jag såg filmen direkt efter jag läst ut boken. Dumt. Som vanligt är boken så mycket bättre.
