Signe är en av de duktiga flickorna. Den allra duktigaste faktiskt. Hon har nästan alltid bäst resultat på proven, ändå är det Leo-bäst-i-klassen som får lärarnas beröm och som får läsa upp sina uppsatser inför klassen. Men Signe bryr sig inte om det så mycket, hon skulle ändå bara rodna och stamma om hon fick chansen. Och så skulle klassen börja sucka och läraren titta medlidsamt på henne.Så kommer Saga. Saga som verkar så fri och törs säga vad som helst till vem som helst. Hon bryr sig inte det minsta om hierarkierna i klassen utan umgås otvunget med alla. De tysta och osynliga får lika stor del av Sagas uppmärksamhet och välvilja som de populära. Signe beundrar Saga från första stund.
Till en början blir även lärarna imponerade av Saga och mitt under en lektion ger samhällsläraren Olle Saga ett uppdrag. "Du är en förebild för alla de andra som inte säger någonting, och som aldrig räcker upp handen...som inte tar plats. Tänk på det, försök få med dig de andra tjejerna. De är så passiva." Saga blir först besvärad men tar sedan Olle på orden. Det blir inte alls som Olle tänkt sig för plötsligt börjar Saga ifrågasätta att tjejer och killar behandlas olika av lärarna. Då blir det plötsligt dålig stämning...
Förutom att lärarna framställs som lite väl sterotypa är detta en kalasbra bok. En tröst till alla tysta flickor som alltid får höra att de ska ta mer plats, inte vara så mesiga. En tankeställare till lärare och en påminnelse om skillnaden på att tala med fina ord om jämställdhet och att genomföra det i verkligheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar