Jag hyser en hatkärlek till Helena von Zweigbergks förra roman och var därför mycket spänd på den senaste "Sånt man bara säger". Boken handlar om Susanne som bestämmer sig för att flytta ut till ett hus på landet. Hon lämnar en framgångsrik karriär, sin sambo och sina bonusbarn. Hon har hela sitt liv tagit hand om andra, nu ska hon bara bry sig om sig själv. Men så hör hennes struliga lillasyster Louise av sig och behöver hjälp. Hon är på väg att bli vräkt och vill (kräver) att Susanne tar hand om hennes femtonårige son Jonas medan hon reder upp saker och ting. Plötsligt har Susanne en tjurig tonårskille på halsen, hon som bara ville vara ensam! Veckorna går och Susanne och Jonas bara väntar på att Louise ska ringa. Men vart har Louise tagit vägen egentligen?
Den här boken var bra och läsvärd men berörde mig inte lika stakt som Zweigbergks förra bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar