Oceanen vid vägens slut

Neil Gaiman har skrivit en bok som jag tror att många kommer att gilla. Jag gillar den också, tror jag.

Huvudpersonen, som nu är gammal, återvänder till sin barndoms by och börjar minnas sommaren då han var sju år gammal och lärde känna Lettie Hempstock. Han minns också att Ursula flyttade hem till dem för att hålla ett öga på dem när hans föräldrar arbetade. Han minns vem hon egentligen var, eller VAD hon egentligen var. Han minns den dramatiska och magiska sommaren och hur Lettie räddade hans liv.

Jag imponeras av Gaimans fantasi och språk, men har svårt att släppa mitt tråkiga och fyrkantiga vuxenjag när jag läser (lyssnar). Jag avundas er som kan det, och till er vill jag verkligen rekommendera den här boken!

En deckare jag gillar!

Anna Lihammer fick utmärkelsen "Årets bästa deckardebut" 2014 av Svenska Deckarakademin för den här boken. Att den faller mig i smaken (som inte är deckarfantast) beror på att den utspelar sig i en spännande och obehaglig tid, nämligen på trettiotalet då nazismens idéer spreds över Europa. Jag gillar också att en av huvudpersonerna är en kvinna och att jag därmed får en inblick i hur tröstlöst det var att arbeta som kvinnlig polis, eller polissyster som det kallades, under den här tiden. Mordhistorien utspelar sig i akademiska miljöer i Uppsala och Stockholm, där högt uppsatta forskare tas av daga på väldigt uppseendeväckande sätt. 

Britt-Marie

Fredrik Backman har en speciell stil, en blandning av ironi och djupaste allvar. Jag gillar hans ton och hans ständiga upprepningar som får oss att lära känna karaktärerna.

"Britt-Marie är vaken hela natten. Hon är van vid det. Man är det om man har levt hela sitt liv för någon annan. Hon sitter i mörkret, givetvis, vad ska folk annars tro om de går förbi och ser att hon har lampan tänd mitt i natten som en kriminell?"

Britt-Marie får av en slump jobb på den nedläggningshotade fritidsgården i det nedläggningshotade samhället Borg. Hon tvingas umgås med invånarna i Borg, det går så där. Hon gillar inte fotboll, men det verkar alla i Borg göra. Britt-Marie gillar att städa och att ha ordning i besticklådorna.

Varför hon inte längre är Kents hemmafru får vi till att börja med inte veta. Det är mycket vi inte får veta, förrän boken är slut och vi är ledsna över att lämna Borg och Britt-Marie.

Vi följer Britt-Maries utveckling från jobbig gnällkärring till modig och omtänksam fotbollstränare. Jag gillar det!