Je m'appelle Agneta

Emma Hamberg har ett sätt att skriva som jag brukar gilla, och det stämmer även den här gången. Hennes förmåga att skildra lite kantstötta individer som sällan får spela huvudrollen tilltalar mig mycket. I det här fallet är det Agneta, som av en slump får se en annons som Au Pair till en pojke i en liten slumrande fransk småstad. Det visar sig emellertid att det är en dement 80-åring som Agneta ska ta hand om. 

Agnetas man är måttligt förtjust i hennes spontana infall, men som läsare har man full förståelse för att hon är less på den hurtfriska Magnus och deras relation. De utflugna barnen är mest irriterade på att hon under resan till Frankrike blir av med sin mobiltelefon så att de inte kan tigga pengar i tid och otid.

Det som skulle bli ett kort avbrott från en trist vardag visar sig bli mer omvälvande än Agneta tänkt sig. Feel-good när det är som bäst.