Jag lever, tror jag

"Det är tisdag när det händer. Jag har alltid tänkt att man kommer få någon slags förvarning innan hela ens liv går i tusen bitar. Jag hade aldrig trott att det skulle vara en dag som alla andra. Fast det är klart, jag borde ha anat. Tisdagar är alltid jävliga dagar."

Moa är död. När Kim får beskedet blir hon tom inuti. Hon gråter inte ens, för hur ska tårar kunna hjälpa när ens bästa vän är borta? Hon vill först inte heller besöka Moas grav fast både kuratorn och hennes föräldrar försöker få henne att gå dit för att bearbeta sorgen. Men en natt klättrar hon över muren till kyrkogården och finner där en oväntad bundsförvant i änklingen Stig. 

Det här en stark bok om sorgen efter en människa som varit en så stor del av ens liv. Kim blir vilsen utan Moa och vet inte hur hon ska komma vidare.