Det ord som jag tycker bäst beskriver den här boken är stämningsfull. Handlingen är både lätt och svår att beskriva, det händer nämligen inte så mycket men det betyder inte att boken är tråkig. Majken lånar ett hus av en granne, där hon spenderar ett par veckor på sommaren medan hennes två barn är med sin pappa på västkusten. Det intressanta är vad Majken känner. Hon känner ensamhet, hon känner tomhet. Hon vet med sig att hon kommer att bli stressad av lugnet och ensamheten. Hon får tid att tänka på det hon inte gjort med sitt liv och hur rädslor och hämningar styr henne. Kieris språk är mättat och vackert. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar